Kära dagbok
Det var natten till första maj, arbetarrörelsens högtidsdag och Torpets traditionsenliga säsongspremiärdag, som mordbrännaren slog till. Jag hade varit uppe i köket till strax efter midnatt och bakat, recepten på kanelbullar, hallon- och blåbärspaj och kärleksmums har gått i arv från ägare till ägare, vissa ända sedan Torpet byggdes på 1930-talet. Om bara några timmar skulle jag ta emot årets första bagerileverans och börja göra räksmörgåsar på rågsiktskakor till mina tvåhundra stammisar i veteranmopedklubben som alltid rullar in på sin årliga vårutflykt framåt lunch.
I bokningskakendern för maj och juni låg personaldagar för ABF Stockholm och organisationen MÄN, en konsert arrangerad av tonåringar i närområdet, ett par födelsedagskalas, en studentmottagning, en catering till den lokala folkhögskolans skärgårdsutflykt, och starten på ett läs- och litteraturfrämjande projekt med fokus på flerspråkighet, i samarbete med Skarpnäcks stadsdelsförvaltning och Kulturrådet, som skulle sträcka sig över hela sommarlovet och sysselsätta ett stort gäng 14-16-åringar i nio veckor.
Men när jag vaknade av en hög smäll och ljudet av en knattrande motor som försvann i mörkret utanför stugan strax efter kl 03 den där natten visste jag någonstans redan att allt detta riskerade att gå om intet. Jag rusade upp och ut, ett mullrande ljud och ett oroväckande kraftigt sken omgav trädäcket och kioskluckan där jag brukar sälja mina bullar, hela den delen av kaféet stod redan i lågor.
Hur kändes det att stå där och se ditt livsverk brinna, frågade flera av journalisterna som kom för att rapportera om branden. Svaret är att det kändes ingenting. Hjärnan och kroppen var hundra procent fokuserad på att hitta lösningar, adrenalinet rusade, det handlade om att rädda vad som räddas kunde, skydda det som ännu fanns att skydda. Jag ringde 112 och kopplade trädgårdsslangen till vattenutkastaren på baksidan och med den och en stege höll jag stånd till dess att brandkåren kom stormande och tog över släckningsarbetet. Det var inte mer än det, så var det. Jag minns att händerna skakade, att det var svårt att få på slangen på vattenutkastaren, att jag vrålade NEEEJ nej nej nej. Och att min vän Johan, som är sjuksyrra och otroligt nog ambulansjobbade och kom samtidigt som brandbilarna och polisbilarna, svepte in mig i tre såna där gula, virkade filtar med blått landstingstryck på innan jag blev förd till en polisbil och de drog upp avspärrningstejp runt hela området för att påbörja brottsplatsundersökningen.
Nu utreds händelsen som mordbrand, möjligen finns ett högerextremt hatbrottsmotiv. Medan räddningstjänsten arbetade fick jag lämna mitt vittnesmål: det var under bokmässehelgen 2022, då jag och en handfull andra författare och kulturarbetare brevledes pressades av anonyma högerextremister att ställa in vår medverkan vid ett litteraturevenemang på Kvinnofolkhögskolan men genomförde ändå, som ultranationalisternas blick för första gången riktades mot mig. Som “straff” för att vi inte vek ned oss för hoten om att det skulle få “konsekvenser” om vi inte lydde deras order fick vi våra porträttbilder, person- och hemuppgifter utlagda på olika högerextrema sajter och forum. Varor och tjänster började beställas mot faktura i våra namn, våra grannar fick lappar i sina brevlådor där de varnades för att vi var farliga, våra barn blev anonymt orosanmälda till socialtjänsten, våra arbetsgivare utsattes för press att avsluta våra tjänster och uppdrag, och Torpet blev under ett vinteruppehåll anmält till miljöförvaltningen, bland annat för att servera “otjänlig föda”. Sedan dess har jag vid fler än ett tillfälle blivit omskriven av en självutnämnd journalist och “förtalsombudsman” (tidigare organiserad i nazistiska Nordiska motståndsrörelsen), även efter att han klandrats av Mediernas etiknämnd för en sådan publicering. “Det här är inte journalistik, det handlar om att försöka sätta dit meningsmotståndare”, konstaterade Allmänhetens medieombudsman Caspar Ortiz.
Det hänt på Torpet, liksom i Gubbängen veckan innan dess och attacken mot migrantlägret i norra Stockholm veckan dessförinnan, är att det eskalerande våldet i den symboliska ordningen – desinformationskampanjerna, hatet, hoten – har flyttat över till den fysiska verkligheten, enligt det mönster som hot, hat och utpekande av syndabockar/”folkfiender” konsekvent har, med potentiellt dödlig utgång. Det är vad jag tänker om det här i alla fall.
Det fria kulturlivet, folkbildningen, gräsrotsrörelserna för fördjupad demokrati och platserna vi möts på är klämda uppifrån av ekonomiska nedskärningar, gentrifiering, politiskt motiverat misstänkliggörande och nya, repressiva lagar, och nerifrån av hat, hot och fysiskt våld från mobben på gatan och nätet. Hur organiserar vi oss som samhälle för att möta det här, för att hålla ihop mot den här dödliga fascistiska tendensen? Den undersökningen behöver göras i våra gemenskaper, det samtalet behöver föras med förnyad kraft. Vi kan inte låta dem pressa eller skrämma oss till tystnad och passivitet, inte låta dem göra oss mindre än vi är, men vi kan heller inte överlåta på individen eller den enskilda organisationen att stå upp när den drabbas. Alla goda krafter behöver brösta det motståndet nu. Vi har kraften och bredden i solidariteten och våra gemensamma praktiker, vi har idéerna och visionerna, vi har varandra och vi har kul! Nästan jämt har vi kul. Och när vi inte har det, då hjälps vi åt. Det kan de inte ta ifrån oss. Vi behöver flytta fram positionerna nu, bli fler, göra mer, fylla den här världen med vår obetvingliga strävan efter ekonomisk, social och politisk jämlikhet och hållbarhet, öppenhet och kreativitet.
Torpet är brandskadat, kafébyggnaden står inför en omfattande renovering som kommer att pågå länge, uteserveringen håller på att förvandlas till en byggarbetsplats. Men den lilla plätt på jorden som jag kallar min, vi kallar vår, fortsätter att fungera som öppen mötesplats. Bara timmar efter brandattentatet restes en provisorisk serveringsstation i skogsbrynet bredvid kaféet från vilken gamla vänner, hjälpsamma stammisar och nya bekantskaper serverade fyrahundra första maj-gäster grillkorv och hembakat fikabröd till sent på kvällen. Som avslutades – som vanligt – med allsång till Bella Ciao. Och så har det fortsatt sedan dess, vecka efter vecka. Från vår containerscen – uppförd med stöd av Stockholm stad 2019, nu tillfälligt omgjord till serveringsstation – har fikat fortsatt, folk har fortsatt att strömma till, uppslutningen har varit monumental.
Ingenting, det är min övertygelse efter allt det här, kan stoppa oss från att hålla ihop, fortsätta vara tillsammans, fortsätta framåt. Nu har landets bästa programläggare Athena Farrokhzad och ett gäng andra handlingskraftiga kompisar (hur ska jag kunna tacka er?!) styrt upp en makalös eftermiddag och vi bjuder in till att fira den styrkan och enigheten med oss. Programmet är otroligt. Det är Kajsa Grytt, det är Frida Hyvönen och Christian Kjellvander, det är Judith Kiros, Lina Rydén Reynols, Lars Mikael Raattamaa! Med flera. Alla kommer och gör sin grej, som sammantaget är vår gemensamma grej, ett överflöd av skönhet och intelligens, godsaker och generositet. Det blir poesi, det blir musik, det blir räkmackor och tårta, pannkakor och glass, vad blir det mer, you name it, mat från Solidaritetsköket som kommer och riggar upp framåt eftermiddagen, dans om ni vill, det blir allt möjligt, det blir underbart. En för alla, alla för en – den omsorgsfulla kampen för en ljusare framtid fortsätter, eller hur? Kom med, kom ut, kom till oss på lördag!
/Victoria